Ännu en dag i Hyderabad

Dag 49 – Hyderabad

Jag fick ett återfall av förkylningen från förra veckan och bestämde mig för att ta det lugnt på hotellet. Personalen var väldigt noggranna med att ta hand om mig, så pass noggranna att jag knappt fick vara i fred om jag inte sade till dem att lugna ner sig med servicen. Det finns vissa skillnader. Det är inte ovanligt att de klampar in på rummet utan att knacka till exempel. Så jag har börjat att låsa rummet med haspen som hänger ovanför dörren. Det kanske är därför den finns?

Det gjorde inte så mycket. Idag hade jag ny energi och tänkte att jag skulle gå på bio. Jag promenerade till andra sidan Hussein Sadar sjön. Personalen menade på att det var två kilometer bort men promenaden tog närmare en timme, så jag misstänker att det var åtminstone det dubbla, trafiken till trots. Det är sällan som tid och distans faller rätt ut när jag frågar. Nåja, det var en bra promenad. Desto längre desto bättre. Jag ville till den bästa biografen i staden trots allt.

Jag köpte en biljett, den kostade 30 kronor. Jag skulle se the Hobbit på IMAX. Det är nog första gången som jag gått på IMAX. Filmen var sisådär, men det var häftigt att se den på IMAX. Det var nog den största biosalongen och skärmen som jag någonsin har sett. Folk kollade på sina telefoner, lyste lite med ficklampan på dem och pratade lite då och då. Men det var rätt häftigt i alla fall. Det var inte alls så illa som folk har sagt. Jag har fått för mig att folk pratar oavbrutet under filmvisningen. Faktiskt har många av de fördomar som folk har om Indien inte besannats. Åtminstone inte i nordöstra Indien och Hyderabad.

På tåget till Cyberabad började en person prata med mig. Snart var halva vagnen upptagna med att så runtomkring och lyssna. Många ställde frågor. Jag försökte att ställa motfrågor men många verkar ha svårt att förstå annat än indisk engelska. De verkar inte vara vana vid att höra något annat uttal än det i ”indiska”. Det skiljer sig givetvis avsevärt över landet, men här i Hyderabad liknar det ”hinglish” något mer än vad det gör i Meghalaya. Folk på tåget ville ha min mail och Facebook. Jag gav inte ut mina riktiga uppgifter denna gången. Min Facebook börjar att bli fylld med människor som jag bara har träffat i tio minuter.

Fenomenet är anti-socialt utifrån svenska normer i sociala medier. Det är intressant att se hur det skiljer sig länder emellan, vad man gör på Internet och hur man behandlar sociala medier. Jag är övertygad om att svenskar anser sig själva ha ett ”moget” beteende och relation till sociala medier. Ungefär som om ”vi har haft det så länge, så vi vet hur man ska bete sig”. Det kanske är att tillskriva svensken för mycket, men det är den erfarenheten jag har. Även det är något elitistiskt. Det finns inget folk i världen som är så ödmjukt mycket översittare som svenskar. Översittarattityden i blandning med jantelagen skapar en förvirrad paradox. En dos kulturrelativism hade nog svensken mått bra av.

Jaja, jag ska inte förolämpa svenskar, och därmed mig själv, alldeles för mycket nu. Det är en ständig kamp, även för mig, att ta mig ut ur rollen som ödmjuk översittare. Det finns givetvis mer att säga om det och det är med viss cynism som jag skriver om det.

Jag kom fram till Cyberabad där jag hittade en autorickshaw. Innan dess hade en person ritat av mig på tåget för en femma. Han var inte särskilt bra, men jag sparade bilden. Jag försökte att förklara vilket hotell jag skulle till, men föraren verkade ha stora problem med att hitta vägen. Vi stannade ett flertal gånger och frågade folk. Till slut fick jag slå på min dator och sätta i internetstickan för att hitta adressen och numret till hotellet. Det är ett lyxhotell där jag skulle träffa Sahlins och Thomas. Här sitter jag nu och väntar på mötet. Jag dricker en kopp kaffe och är ganska nöjd med att det inte smakar vatten. Imorgon skriver jag mer om samtalen med dem.