En dag på djurparken

Dag 53 – Hyderabad

Jag träffade Thomas and Sahlins igen. De tog med sig Thomas kusin som i sin tur tog med sig två kompisar. I slutändan träffade jag därför fem personer, alla huvudet kortare än mig. Det såg nog ganska roligt ut för passerande. Det var juldagen och jag insisterade på att vi skulle gå till en reko restaurang. Där beställde vi alla mat och jag betalade 35 kronor för hela kalaset.

Thomas kusin kallas för B.J och studerar ”hotel management” i Hyderabad. Uppenbarligen är det ett program som är finansierat av staten och syftar till att ungdomar från stamfolk i Indien ska få jobb inom serviceindustrin. Det är inte helt olikt programmet på RRTC, förutom att denna ger en liten universitetsexamen. B.J jobbade tidigare för det franska företaget Sodexo, som – om jag inte minns fel – också har hand om städpersonalen i delar av Stockholms tunnelbana och har ett avtal med Swedavia (Sveriges flygplatser). Han ville gå vidare i karriären och kom in på detta programmet.

Hans kompisar hade något andra historier. Den ena av dem, Hubert, pratade inte särskilt mycket engelska, men han berättade att han 2012 hade gått kursen på RRTC. När jag berättade att jag varit där så lös han upp. ”Jag fick placering på ett hotell i Kerala, men de betalade mig bara 3000 varje månad (ca: 330 kr), så jag åkte hem efter två månader” berättade han. Han var utan jobb under nästan två år och insåg att han var tvungen att göra något, så han ansökte till programmet i Hyderabad som lovade honom placering med högre lön.

B.J:s andra kompis, Aron, berättade att han länge varit skeptisk till att flytta från Meghalaya. Det gör att hans historia är ganska intressant att berätta. Hans pappa dog i juni i år, av strupcancer. ”Han rökte och drack hela tiden, han tuggade qwai och allt. Jag vill inte göra något av det” sade Aron med en viss avsmak i rösten. I slutet av juli, alltså mindre än två månader senare, så befann sig Aron i Hyderabad för att göra sin träning i ”hotel management”: ”Jag har en stor familj… sex systrar och fyra bröder… och vi har inga pengar längre. Jag var tvungen att flytta hit.”.

Jag frågade Aron om han ville flytta eller om han faktiskt vill bo i Meghalaya. ”Jag saknar min familj jättemycket och jag ska gifta mig nästa år. Helst vill jag bo i London. Jag skulle göra allt för att bo i London. Säg till om du vill att jag ska jobba hos dig!” svarade han och skrattade. Jag sade att jag inte har råd med att anställa någon, och för delen har jag inte plats heller. ”När jag är klar med träningen så ska jag få jobb hos Sodexo [det var bara en tillfällighet att det råkar vara samma företag som B.J jobbade för], där kommer de att betala mig 14000 varje månad [1600 kr]”. Han fortsatte med att berätta, ”så länge jag tjänar pengar så vill min familj att jag är här, men just nu så tjänar jag inga pengar…”.

Det visade sig att hans familj skickar runt 3000 rs varje månad som han lever av. Skolan ger gratis boende och mat. Jag frågade honom hur mycket han pratar med sin familj. ”Jag ringer dem nästan varje dag. Vi pratar alldeles för lite, men ändå spenderar jag 700 i månaden på dem!”. Jag har gjort poängen förrut, att telekommunikationer gör att man kan upprätthålla sociala nätverk på avstånd. Detsamma gäller för mig som pratar med min flickvän i princip varje dag.

De andra grabbarna spenderade inte lika mycket på sina telefoner, men trots det handlade det om ungefär 10-15 % av sin budget. Det är en betydande del. Fördomarna menar på att om man inte har några större summor pengar, varför ska man då spendera pengar på något så meningslöst som att prata med andra människor? Det är en extrem förenkling och förklaringen ligger förmodligen i att det är så enkelt som att sociala kontakter är livsviktiga, att människan, som Bourdieu menade på, strävar efter att ha ett högt socialt kapital, inte bara ekonomiskt.

Efter maten så dividerade killarna om vart vi skulle åka. Jag märkte att de inte hade mycket pengar. I Meghalaya hade jag aldrig fått ens någon tillstymmelse att betala något, men här protesterade ingen när jag betalade allt. Till slut så åkte vi till en djurpark. Jag fotograferade massor med apor, så jag kände mig inte längre ensam. Folk till och med fotograferade mig när jag fotograferade aporna. För många av besökarna var det nog lika roligt att det var en vit man med blåa ögon där som att det var att kasta vattenflaskor på renarna. Jag sade till folk titt som tätt när de behandlade djuren på ett obehagligt sätt.

Efter ett par timmar med grabbarna så tackade jag för mig och åkte hem till Secundrabad. Där gick jag till Marriot som ligger nära mitt hotell. Jag satte mig på takterrassen och tittade ut över den ljuvliga Hussein Sagar-sjön. Det var happy hour visade sig, så allt jag beställde fick jag för halva priset. Det var skönt att komma bort från Hyderabad för en liten stund.