Sahlins och Thomas

Dag 50 & 51 – Secunderabad & Hyderabad

Min idé med att befinna mig i Hyderabad är för att följa migrationsströmmen. Min ursprungliga plan var att ta tåget hit, som tar närmare 3 dagar. Trots att jag var ute i god tid var biljetterna redan slutsålda, till och med när jag försökte att köpa första klass. Istället var jag tvungen att flyga. Hyderabad har, som jag tidigare har nämnt, växt ihop med sin ”tvillingstad”, Secunderabad, där jag bor. Egentligen bor jag precis på gränsen till Hyderabad. Jag bestämde mig för att se mig omkring i Secunderabad.

Det är en av de mest intensiva platser som jag har varit på i mitt liv. Inte nog med att trafiken är konstant, så tutar varenda fordon också. Det skapar ett myller av oljud, avgaser och irriterade människor. Att vara fotgängare i Secunderabad är rent ut sagt ett helvete. Nåja, jag tog mig till tågstationen.

Vägen dit från mitt hotell var helt okej, till och med ganska intressant. Den gick genom ett stort marknadsområde där man förmodligen kan köpa det mesta som man kan tänka sig vilja köpa. Det var dessutom runt klockan tio när det mesta börjar att öppna. Faktiskt öppnar saker och ting mycket senare än vad jag förväntade mig. Folk hälsar mig godmorgon fram till klockan tolv. Då har jag varit vaken i fem timmar för det mesta.

Tågstationen är en enorm byggnad. Utanför väntar taxichaufförerna som slött tittar efter potentiella kunder. En vit man med kamera är en sådan. Jag blev förföljd av både den ena och den andra som försökte fråga mig om allt. Jag kände mig mer utsatt än välkommen. Trots det så försöker jag att le. Där står tiggare bakom varje hörn. Där finns försäljare som säljer dammiga grönsaker. Överallt finns det vakter. Så fort man ska gå in i en butik eller byggnad så blir man muddrad och man måste öppna sin väska för att visa att man inte har någon bomb. Indien är något av ett tappert försök att efterlikna en polisstat. I det avseendet så lyckas Kina och för den delen Israel bättre.

Jag försökte att fly in på något hotell eller restaurang för att dricka te, men antingen var de stängda eller ville inte servera te. Till slut hade jag gått ett par kilometer och var nästan hemma igen, där hittade jag en kyld restaurang som spelade hög musik. Helt tyst blir det väl aldrig.

Igår träffade jag Sahlins och Thomas. Jag besökte lyxhotellet som låg ganska avlägset. De bad mig att vänta utanför, så jag gjorde det. Först kom Sahlins ut och berättade att Thomas var på väg. De måste städa 16 rum per dag. Ett rum ska ta 20 minuter. Om man städer mer än 16 rum får man provision per rum. Thomas städade ett par extra och skulle tjäna in cirka 5-6 kronor mer den dagen. Medan vi väntade på Thomas så passade jag på att prata med Sahlins.

Sahlins berättade att han var yngst i familjen som består av fem systrar och en till bror. Han slutade skolan efter åttonde klass, ungefär när han var 14, men trots det pratar han utmärkt engelska och tre andra språk. Han är från East Khasi Hills i Meghalaya. ”Varje vecka åkte jag och min familj till Shillong för att sälja våra jordbrukssaker” berättade han, ”min mamma tyckte sedan att RRTC lät som en bra utbildning, så hon ville att jag skulle åka till Umran istället”.

Jag försökte att fråga honom om vad han tyckte. ”Det är hårt jobb med jordbruk. Ofta får man jobba utomhus och det regnar och är kallt… det här är väl bättre… i framtiden kanske jag får ett bättre jobb”. Thomas kom ut och bland det första han sade var ”jag blev rånad när jag kom hit. De tog mina fickpengar och min telefon”.

Vi hade knappt hunnit hälsa. Det säger något om det sociala. För honom var det väldigt centralt och förmodligen ett av de första intrycken. Han har en smart telefon också. Han visade den för mig. ”I Meghalaya är det så mycket billigare än här”. ”Hur mycket?” frågade jag. ”En sån här telefon kostar fyra- eller femtusen [ca: 450-550 kr], här kostar den åtta- eller niotusen”.

Killarna är två huvuden kortare än mig vilket gör att de såg ut att vara 11-12 år gamla. Vi gick vidare mot en restaurang. Jag ville bjuda dem på middag så att vi kunde prata ostörda. På vägen dit hittade jag en bra plats för att fotografera dem. Det var utanför en butik och mot en vit vägg. Jag började att fotografera, plötsligt kom ägaren för butiken ut och sade att vi inte fick fotografera där. ”Bort sade han” och viftade med handen.

Jag stod på mig. Jag såg på killarna att de blev osäkra och ville gå därifrån. Jag ville ha en förklaring varför jag inte fick fotografera mot en vit anonym vägg. ”Vi vill inte ha såna bilder här, bort med dig – försvinn”. Jag vet inte vad han menade med ”såna bilder”, men jag fnös mot dem och sedan gick vi till restaurangen. Killarna kände sig illa till mods. Sahlins sade ”det händer sånt ganska ofta, de är inte alltid trevliga mot oss. När jag säger att jag är khasi tror de att jag säger ’coughing’”.

Jag frågade dem hur ofta de pratar med sina familjer. Thomas förklarade att hans telefon hade ju blivit stulen, så han hade inget simkort just nu och var tvungen att använda Sahlins telefon när han ska ringa och därmed pratar bara 2-3 dagar i veckan. Sahlins visade sin telefon. Det var en Nokia med knappsats, men egenskaper som en smart telefon har. ”Jag pratar varje dag Bara i två eller tre minuter… om jag inte ringer så blir min mamma sur på mig och frågar varför jag inte har ringt”. ”Hur mycket pengar lägger du ner på telefonen?” fortsatte jag. ”Hmm… inte så mycket… min mamma brukar att fylla på med 50 rupees i veckan, så jag lägger nästan inte ner några pengar alls”.

De båda var fortfarande ganska nyinflyttade och de berättade att de inte har haft mycket tid för att göra något annat än att jobba och vila sig, men igår gick de på bio. ”Det kostade 170 rupees [ca: 19 kr]… jag kan göra det ibland, men inte så ofta… vi måste lära oss ordentlig hindi också” argumenterade Sahlins. I Meghalaya har man inte anledning att prata hindi, men här används det som det vedertagna språket istället för engelska.

Deras boende ligger sju kilometer från hotellet och de betalar bara 20-25 kronor för det i månaden. Det innebär att de i princip har hela sin lön, cirka 800 kronor [7500 rs] plus provision, att spendera på annat. Av de pengarna går mer än hälften till mat och så ska en del av pengarna också skickas till sina familjer.

Thomas hade en något annan historia än Sahlins. Den är viktig att nämna i sammanhanget. Han berättade att det egentligen var en av hans sex systrar som skulle skickas till RRTC. Hans bror bor redan utanför Hyderabad. Hans syster hann dock inte klart med sin examen från nionde klass vilket gjorde att Thomas tog hennes plats istället. Han ville till Hyderabad framförallt därför att både hans bror och ”kusinbror” [jag tror att det betyder kusin som är kille] bor i staden. Det innebär att han redan hade ett visst socialt nätverk i staden innan han kom hit. Sahlins kunde på så vis ta del av det. När de kom fram till Secunderabad (det är dit tågen går) så mötte Thomas kusin dem och visade dem vägen till hotellet. Han jobbar dock på ett annat hotell, som ligger i Secunderabad. Jag har åkte mellan de två platserna, vilket är en ganska krävande procedur som tar över en timme.

Det är två historier om två unga killar som jag har försökt att återberätta till en viss del. De har flyttat från landsbygden i Meghalaya, som är helt annorlunda än denna stora staden. De är fysiskt mycket mindre, pratar inte hindi och som Thomas sade ”blir behandlade som utlänningar”. Bara igår kväll fick jag ta del av dessa kontraster. Vi bestämde oss efteråt för att försöka träffas den 25:e för att fira jul tillsammans.

Notis: Alla namn och platser på hemsidan är fiktiva. Jag vill på så vis beskydda deras identitet. Därför publicerar jag inga bilder på dem heller, utan visar dem endast vid muntliga presentationer.