Sista dagarna på RRTC

Dag 41-43 – Umran

Jag har inte skrivit på ett par dagar vilket beror på att det inte har funnits tid för det. Jag har varit på en konferens de senaste dagarna och innan dess befann jag mig på RRTC. Jag brukar att reflektera över mina anteckningar efter besöket. I detta inlägg kommer jag att skriva om avslutande dagar på RRTC i och med det var sista gången för det här fältarbetet som jag åkte dit.

Jag anlände tillsammans med ”amerikanerna” relativt tidigt på morgonen. Jag hade bjudit med dem på ett studiebesök i ett par timmar. Vi satte oss vid caféet som ligger vid den stora vägen, en bit bort från själva huvudbyggnaden. Jag började att förklara konceptet som RRTC arbetar efter, ”det är framförallt ett jordbrukskollektiv men som också profilerar sig som ett träningscenter för befolkningen som lever på landsbygden i nordöstra Indien”. Jag fortsatte med att berätta ”man försöker att vara ett föredöme när det kommer till ekologisk och organisk odling. Jag personligen studerar en klass som blir utbildade i servicebranschen. Det är den enda kursen som inte fokuserar på jordbruk”.

Jag visade runt ”amerikanerna”. De alla var väldigt imponerade. Ungefär som jag var första gången jag såg RRTC. Det är ganska imponerande. Jag hade varit lika imponerad om jag såg stället i Sverige. Sedan dess har jag dock arbetat ”bakom fasaderna” och pratat med personalen som beklagar sig över dåliga arbetsvillkor och att pengarna kommer in men att de inte vet vad som görs med dem (Harry, ekonomiansvarige, sade bl a ”jag ser massor med pengar komma in men sedan ”poff!” så vet jag inte var de hamnar”). Det innebär nödvändigtvis inte att det handlar om korruption, utan det kan vara så att centralorganisationen tar sin beskärda del för att placera pengarna någon annanstans. Det är ofta det som händer med biståndsorganisationer.

Det var nyttigt för mig att ta med amerikanerna. Jag visade upp dem för personalen och studenterna. Jag insåg att personalen betraktade mig som en del av gruppen och att de tyckte att det var roligt att det var jag som visade runt besökarna. Efteråt gick jag och Alberto på en rundtur för att undersöka några av faciliteterna där en ny grupp av studenter i matprocessering skulle bo och undervisar. När vi kom till manufakturen där man tillverkar sylt och marmelad serverades vi en helt ny omgång russin och fick smaka lite vin som grabben gör i skymundan. Det smakade bättre än vad jag tänkt mig. Det hade även kommit några nya i personalen så jag var inte längre nyast på stället.

Klassen, lärarna och jag.

Klassen, lärarna och jag.

Jag åt lunch och gick sedan för att lägga mig. Jag hade lyckats få en ordentlig feber märkte jag när jag vaknade igen. Vädret i Shillong lyckades att knäcka mig till slut. Jag var med på den sista klassen trots allt, i och med mitt rum är i samma byggnad som klassrummen. Joseph undervisade inte särskilt länge. Studenterna fick en uppgift, det var att skriva ner sina styrkor och svagheter på ett papper.

Efteråt så kollade jag på svaren, vilka är värda att nämna något om. Det var många som skrev något i stil med ”jag pratar inte så bra engelska och är blyg”. Det var en student som skrev ett långt brev med texten ”ibland tänker jag på att jag inte är bra i skolan. Jag fick inga bra betyg i nionde klass och när jag tänker på det så börjar jag att gråta”. Hen var anonym, men jag tror att det säger mycket om gruppen. Vad vi ser är egentligen två saker: (1) personen mår uppenbart dåligt och det finns en ganska dramatisk bakgrund till varför hen befinner sig på RRTC och (2) personen valde att skriva om något personligt istället för en svaghet. Visserligen betyder det personliga att personen har dåligt självförtroende men hen såg en möjlighet till att visa ångest.

Jag vill inte gå alldeles för djupt in på vad det betyder, mest därför att det vore dumt att dra slutsatser som sannolikt stämmer överens med en konstruerad verklighet (därmed subjektiv). Det är något som antropologer ofta får kämpa med. Jag tycker att det är vanligt att antropologer gör misstaget att gräva för djupt i resonemangen och ibland glömmer att det faktiskt är människor som agerar, som pratar. En av mina handledare i Indien, Sanjay Barbora, sade på konferensen här om dagen att han ser sig själv som en ”samhällsvetenskaplig journalist”. Jag gillade formuleringen. Ibland handlar det bara om att förmedla och återberätta, inte om att predika. Teori är viktigt för att förklara fenomen, men det finns en risk i att man tillskriver en människa en sanning som bara andra samhällsvetare kan förstå. Jag försöker att se mig själv som en ganska jordnära antropolog. Jag gillar att vara ”ute i fält”, jag älskar att prata med människor och jag vill återberätta allt av vad jag ser.

På kvällen tackade jag för mig ganska tidigt och lade mig för att sova. Innan dess så fick personalen en omgång filmer, något som de alltid vill ha. Jag vaknade ganska tidigt och försökte att undvika andra människor i största möjliga mån, i och med jag snörvlade, frustade och hostade. Men inte fick jag vara i fred. Vid frukostbordet kom det fram två män som prompt skulle fråga mig om mitt namn, var jag kommer från och hur många bröder jag har. Det visade sig att de utbildar en grupp i att undervisa om frågor som relaterar till HIV/AIDS. Uppenbarligen är den största smittorisken i nordöstra Indien inte samlag utan drogmissbruk. En spruta används tusen gånger per år.

Jag bestämde mig för att vara med på åtminstone en lektion. Joseph undervisade i hur man skriver ett CV. Han refererade tillbaka till gårdagens lektion i styrkor och svagheter. ”Det är viktigt att vara medveten om vad man är bra och dålig på när man söker ett jobb, de kommer att fråga er” förklarade han. Studenterna skrev ett CV och efter lektionen fick jag se på dem också. De var ganska enkla. Det stod mest all möjlig opersonlig information, så som vad deras föräldrar heter, vilket kast de tillhör (S.T: Schedule Tribes) och allmän information om dem. Det var väldigt lite personlig information. De allra flesta skrev dock att de ”jobbar hårt”.

Jag hängde med Joseph och några andra på kvällen. Vi bara småpratade och hade det skoj i allmänhet. Nästa dag så sade jag adjö till personalen och studenterna. De tackade mig för att jag hade givit dem CV-bilder. Alla ville säga adjö till mig vilket var roligt. Jag kom inte undan. Jag kom med en taxi till Guwahati där jag träffade Erika. Vi hittade ett hotell vid Brahmaputra-floden. Det var ett lugnt område av Guwahati, något som jag inte trodde finns.