Tid och tålamod

Dag 39 – Shillong

Jag fick lära mig ett och annat om tid och tålamod. Det krävs en hel del tålamod för att förstå det indiska konceptet med tid, men när man väl gör det så är det ganska skönt. Det känns som om varje dag är som en svensk sommardag. Tiden är inte särskilt viktig och människor lever i vad för mig verkar vara en spontanitet, när det nödvändigtvis inte alls behöver att vara särskilt spontant.

Det är egentligen en grundkurs i antropologi. När jag beskriver indisk tid så gör jag det utifrån det svenska konceptet av tid, där varje minut och timme har sin egen mening. Om ett möte slutar klockan tre, så slutar det klockan tre. Min vän Mark kan aldrig berätta var eller när eller hur eller varför man ska träffas, men träffas ska vi. Oftast ska vi träffas nu, inte om en timme, inte om en dag. När vi träffas så är det plötsligt en drös andra människor där också. Jag brukar säga att det är den ”svenska olyckan” som gör att jag alltid är i tid, även om jag försöker att komma försent. Jag har alltid med mig en bok, för jag får alltid vänta i åtminstone en halvtimma på att personen i fråga ska dyka upp. Jag har redan avverkat ett tiotal böcker sedan jag kom till Indien.

Denna lördag skulle jag skicka hem några av mina böcker till Sverige. De är för tunga och tar upp för mycket plats för att bära på. Jag gick till postkontoret med böckerna och sade att jag ville skicka hem dem. Mannen i fråga började att titta på dem. Öppna dem. Han läste på baksidan. Efter någon minut så frågade jag vad han höll på med. ”Det är inte bra böcker, jag kan inte ta dem” svarade han. ”Det har ingen betydelse om de är bra eller dåliga va? Jag ska skicka dem till Sverige” fnyste jag tillbaka. ”Jaha, var är din låda då? Det finns ingen adress här”. Det visade sig att han hört fel på ”send” och ”sell”. Jag hade vid det laget börjat att ifrågasätta om det var ett postkontor som jag kommit till.

Jag gick till en närbutik och fick tag på en låda. Sedan gick jag till en annan butik och fick tag på tejp. Jag paketerade böckerna och tejpade ihop lådan ordentligt och gick upp till mannen igen. ”Du måste skriva en adress på lådan”. Jag bad om att få lite papper. Sedan gick jag ner till butiken med tejpen och skrev min adress på den. Jag gick upp till mannen igen. ”Du måste ha en avsändaradress”. Jag förklarade att jag givetvis inte har någon avsändaradress i och med jag inte bor i Indien. Han insisterade. Jag gick till mitt hotell och skrev ner deras adress och kom tillbaka till mannen ytterligare en gång. Då visade sig att paketet vägde ett halvt kilo för mycket för att skeppas. Vi fick välja en annan lösning. När vi väl hade gått igenom allt så hade han inte streckkoden som behövdes och hänvisade mig istället till ett annat postkontor.

Jag tog en taxi dit och kontoret var inte öppet, trots att det enligt skylten skulle ha varit öppet i nästan fyrtio minuter. Jag gick in bakvägen och klagade till personalen som öppnade kontoret. Kvinnan pratade i telefon medan hon långsamt gjorde ordning allt. Efter en kvart var hon klar och tittade på mig ”jag kan inte skicka detta paketet”. Jag undrade varför. ”Du måste slå in det i en tygpåse”. ”Jag har varit här i tjugo j*vla minuter och paketet har stått framför dina ögon under hela den tiden, och först nu kläcker du ur dig att jag måste skaffa en förbannad tygpåse?!”. Jag tappade det. Mitt tålamod var slut. I gengäld så accepterade hon min paketering och lät skicka iväg paketet som det var.

Jag skulle sedan träffa en kompis. Jag ringde honom och sade att jag var på väg varav han svarade att ”jag kommer snart”. Fyrtio minuter senare kom han. Under tiden lyckades jag att dricka te med en annan person som gick förbi utanför mitt hotell. Så det var okej. Jag hade lugnat ner mig och var på bättre humör efter mina diskussioner med den indiska posten. Min vän kom förbi. Jag träffade honom på begravning för ett par veckor sedan. Han älskar svensk hårdrock. Hans bror kom förbi med ytterligare en kompis. Vi åt lunch tillsammans. Det var ganska trevligt. Sedan kom Mark förbi och sade att hans dansgrupp snart skulle uppträda, ”du måste komma nu”.

Så jag gick ner för att se dansgruppen. Mark har pratat om uppträdandet i ett par veckor. Det är klart att jag skulle se det. Jag hade dock inte fått klart för mig, som vanligt, var, när och varför de skulle dansa. Men det är mindre viktigt. De skulle ju trots allt dansa. Evenemanget var i Laban. Man firade den lokala borgmästarens 25-årsjubileum. Det skulle starta klockan ett. När klockan var kvart över ett så insåg jag att det inte var lönt att stå där och vänta, så jag gick hem en liten stund och ringde Mark efter cirka en timme ”du måste komma nu”. Det är standardsvaret. Jag undrar alltid om det nu är så viktigt att jag måste komma ”nu”, varför har han då inte ringt tidigare? Jag börjar förstå att det egentligen betyder ”vi är ett gäng polare som snackar, kom hit och häng med oss”.

Klockan blev halv tre. ”Vi ska dansa om en kvart”. Klockan blev tre. ”Vi ska dansa om en kvart”. Klockan fyra var det samma visa. Klockan kvart över fyra ”nej, det måste ju vara mörkt. Vi har specialbelysning”. Under tiden hade jag fascinerats av lokala rockband som lirat superhård heavy metal, ett komikergäng som alla älskade och ett par stycken till synes ganska tråkiga tal. ”Vi är nästa nummer” berättade Mark varje gång. Det gjorde inte så mycket. Jag missade en bågskyttetävling dock. Den började klockan tre. Jag hade hunnit fram och tillbaka. Strax efter fem intog de scenen. Det var en blandning mellan ”Bollywood” och ”Hollywood” som de kallade det. Jag gratulerade dansarna och gick hem.

Väl hemma ringde jag alla samtal som skulle ringas. Jag såg att jag hade fått ett par mail från Röda Korset som handlar om införandet av momsen för secondhandverksamheter. Jag besvarade dem och tänkte ringa ett par samtal till men träffade istället ett gäng ”utlänningar” på mitt hotell. De var lika gamla som mig. Jag bestämde mig för att äta mat med dem i Latimukrah, restaurangdestriktet. Vi spenderade sedan kvällen tillsammans, tills de somnade.